"Lånar" den här recensionen från Norrköpingsblaskan Folkbladet. Verkar veta vad han skriver om mr. Mjörnberg... -Folkbladet? låter lite Kommunist, va??? Strunt i det, vi har ju Nissar, eller ere Nassis i regeringen så......
Opeth är en överjordiskt tight bandmaskin
NORRKÖPING
Det är inte ett band som kliver upp på Skandiateaterns scen vid niotiden på fredagskvällen, det är en maskin.Opeth är inte bara en samling snuskigt begåvade musiker, de är dessutom överjordiskt tighta i sitt framförande. I drygt en och en halv timme hypnotiserar de en publik med saligt tindrande ögon och får komplicerad dödsmetall i ohelig allians med allsköns andra musikaliska avarter att låta som den självklaraste saken i världen.
Sen ska naturligtvis föras till protokollet att musik inte måste bli bra för att musikanterna är duktiga. Så kallad musikermusik där teknisk briljans och invecklad teori tillåts stå framför känsla faller oftast på eget grepp och jag ska villigt erkänna att Opeth i inspelat format lätt blir lite för mastigt.
Gångerna är otaliga då jag grymtat om att bandet borde lära sig skriva låtar och sålla ut sina riktiga godbitar istället för att bygga komplexa tiominutersepos som kränger och slingrar åt olika håll.
Men vem är jag att klaga när gruppen i liveformatet levererar med sådan ackuratess att låtarnas längder och snåriga konstruktioner snarast känns som en självklarhet. När dynamiken är så påtaglig att det inte går att stå emot. När den tekniska briljansen och enorma samspeltheten utnyttjas på ett sätt som gör showen levande snarare än stelbent.
När orkestern i slutet av ”Deliverance” om och om igen matar ett parti som är så väl stenhårt som svängigt kapitulerar jag inför deras skicklighet.
Men fram till dess har den bergochdalbana som är gruppens musik bjudit på många tjusiga stunder. Stenhård dödsmetall varvas med kontemplativt gitarrmys och fagra refränger utan att Opeth ens i bråkdelen av en sekund är inne och snubblar på det lättsmältas domäner. Man lyckas till och med smyga in en bit från den akustiska och synnerligen avskalade skivan ”Damnation” utan att det blir krystat.
Konserten är därtill oerhört snyggt ljussatt.
Jag recenserade Graveyard för några veckor sedan och kom då med invändningen att de långa pauserna mellan låtarna där instrument stämdes och frontmannen Joakim Nilsson på sin höjd kastade ur sig träiga klyschor förtog stämningen. Opeth skulle kunna gå i samma fälla. Gitarrer ska bytas mellan låtarna, det ska stämmas...men man gör det aldrig.
Anledningen är enkel, man har bandledaren Mikael Åkerfeldt. Mannen som ofta porträtteras som en dedikerad skivsamlare är inte bara en skicklig sångare som hanterar så väl rensång som growl med den äran, han gör dessutom rakt upp och ner intrycket av att vara en skön snubbe som älskar men samtidigt har distans till det han gör. Följaktligen är de ständiga mellansnacken så väl humoristiska som kaxiga och borgar för att det inte ska bli några döda stunder mellan låtarna.
Vi har att göra med en skön snubbe och ett fruktansvärt kompetent band. Det låter lätt, men det är ofantligt svårt. För Opeth är det ett framgångsrecept.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar